DIREKT FRÅN HJÄRTAT

Det är inte så himla konstigt egentligen att när något man levt med i så många år, plötsligt börjar försvinna. Det är då inte heller konstigt om man får panik när man inser att det är dags att slita sig loss. Att jag simmat sen 10 års ålder, vilket i för sig anses vara ganska sent, och att badhuset var mitt andra hem var ju inget som gjorde något enklare. Självklart fick jag både panik och ångest över att slita mig från något som betytt så mycket och varit en så enormt stor del av mitt liv. Mitt liv kretsade runt simningen.

Just simningen och mina känslor angående skadan och allt runt omkring är ett ämne som är ytterst känsligt för mig, och inget jag gärna pratar om, om jag inte får ta upp det själv när jag känner mig redo för det vill säga. Men det är så otroligt svårt att inte bli påmind om den här perioden i mitt liv, för hur mycket smärta jag än upplevde, så fick jag ändå så otroligt mycket mer lycka under de här åren.

Självklart kan jag ärligt erkänna att när jag väl hade bestämt mig för att sluta, och när jag fått smälta det, så kände jag inget annat än en otrolig lättnad. All ångest var som bortblåst, och jag fick helt plötsligt tid för mig själv och andra intressen. Mina högstadieår är ingen period jag ser tillbaka på och ler, utan är bara så otroligt glad att jag tagit mig ur det. Att kämpa med sitt psyke och samtidigt ha de prestationskraven på sig själv, det funkar ju inte särskilt länge. Det är helt sjukt att ingen på skolan förstod hur hårt jag slet. Det var vad som förväntades av mig, det var vad jag trodde att de andra tyckte om mig.

Jag kommer på mig själv med att fortfarande säga att jag är en simmare. Jag antar att jag alltid kommer se mig själv som en. Jag vill se mig själv som en. Självklart saknar jag simningen så mycket att det nästan gör ont i bland, det vore ju konstigt annars. Simningen och alla mästerskap har gjort mig till den jag är idag. Jag hade inte varit lika diciplinerad, självständig och framåt idag om det inte varit pga den. Under perioden när jag slutade var jag svag, riktigt svag. Idag är det något som gjort mig enormt stark och som jag ändå är tacksam över att jag klarade så mycket på egenhand. Men inte ens den starkaste är stark alla gånger, glöm aldrig det.



Året i ungdomslandslaget är utan tvekan det bästa jag någonsin vart med om. Att komma från en så liten klubb, där jag som ensam tjej tränade med några killar, och helt plötsligt ingå i ett landslag var en så märklig men underbar känsla. Jag skulle offra min vänstra arm för att få uppleva det igen!


MY MOON MY MAN



Känner mig helt kluven idag. Jag har så mycket planer och drömmar i tankarna just nu, att jag nästan vill avstå från typ allt, bara för att det hela tiden är något som kommer ivägen. Nä, jag vet vad jag vill och att jag kommer komma dit, så är det bara. Frågan är just nu bara hur!

NV/TIME/HVINR/MP/HVMT/NVSP/IB?


Vad ska man välja? Det finns lite för mycket att välja på för att jag ska palla med. Alla ni gulliga som går/har gått på gymnasiet, vad går ni och hur är det? I NEED YOUR HELP DUDES, puss på baken.


EKO.





JAG ÄR TOM PÅ ORD, JAG TAPPAR BORT MIG SJÄLV.

I VÄNTAN PÅ NÅGOT GOTT.

..nu är jag rätt trött på motgångar

RSS 2.0